Rift Valley-feber: en myggburen sjukdom hos boskap och människor

Rift Valley-feber sprids främst från infekterade djur till människor, och myggor spelar också en roll. Här beskrivs hur sjukdomen yttrar sig, var utbrott förekommer och hur risken kan minskas.

Vad Rift Valley-feber är

Rift Valley-feber är en viral zoonos. Världshälsoorganisationen beskriver den som en sjukdom som främst drabbar djur men som även kan smitta människor. Nötkreatur, får, kameler och getter är mottagliga, och får och getter är mest utsatta. Viruset identifierades första gången 1931 i Kenyas Rift Valley och har sedan dess påträffats i stora delar av Afrika söder om Sahara, samt i Saudiarabien och Jemen. Europeiska hälsobyråer konstaterar att inget lokalt smittat humanfall någonsin har registrerats inom Europeiska unionen eller Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, även om importerade fall har förekommit i Frankrike och Storbritannien. Eftersom sjukdomen delas mellan djur och människor beror dess bekämpning på övervakning och vaccination av boskap i lika hög grad som på humanmedicin.

Hur viruset når människor

Smittspridning till människor sker via två huvudvägar. Den första är kontakt med blod, organ eller vävnader från smittade djur vid slakt, förlossningshjälp, styckning eller omhändertagande av kadaver. Den andra är bett från smittade myggor, främst arter av Aedes och Culex. Världshälsoorganisationen slår klart fast att de flesta humana infektioner kommer från den direkta eller indirekta djurkontakten, inte från ett bett. Avgörande är att ingen smitta mellan människor har dokumenterats, så en patient utgör ingen risk för sitt hushåll. Viruset finns också kvar mellan utbrott på ett anmärkningsvärt sätt: Aedes-myggor kan föra det vidare till sina ägg, så nya generationer kan bära smitta när regnen återvänder. Den biologin bidrar till att förklara varför utbrott återkommer på samma platser.

Symptom och allvarliga sjukdomsformer

De flesta fall hos människor är lindriga och går över inom fyra till sju dagar. Feber, muskelvärk och huvudvärk är de vanligaste besvären. En liten minoritet av patienterna utvecklar allvarlig sjukdom, och siffrorna spelar roll för en ärlig riskkommunikation. Världshälsoorganisationen rapporterar en okulär form hos 0,5 till 2 procent av patienterna, meningoencefalit hos mindre än 1 procent och en hemorragisk form hos mindre än 1 procent. Den hemorragiska formen är farligast: dödligheten är omkring 50 procent för patienter som utvecklar den. Andelarna är låga, men de förklarar varför kliniker i drabbade områden behandlar feber med blödningar eller neurologiska tecken som ett akutfall. Tidig understödjande vård och snabb laboratoriebekräftelse är fortfarande kärnan i behandlingen eftersom inget godkänt vaccin för människor finns.

Var utbrott sker

Rift Valleyfeber är endemisk i flera afrikanska länder och utbrott klustrar kring vatten och boskapsrörelser. Världshälsoorganisationen rapporterade att Mauretanien och Senegal mellan den 20 september och den 30 oktober 2025 tillsammans registrerade 404 bekräftade fall hos människor och 42 dödsfall. Senegals 358 fall och 28 dödsfall var koncentrerade till norra delen, med 78 procent i regionen Saint-Louis. Mauretaniens 46 fall och 14 dödsfall inträffade i elva distrikt i tretton regioner, varav tre delar gräns. Båda länderna rapporterade även utbrott bland djur, bland annat aborter och positiva prover hos getter och dromedarer. Världshälsoorganisationen kallade händelsen ovanlig till omfattning och allvarlighet och bedömde den nationella risken som hög, den regionala som måttlig och den globala som låg.

Vad data från Östafrika visar

En studie som publicerades i Frontiers in Public Health i december 2024 analyserade 67 utbrottsrapporter från sex länder i Östafrikanska gemenskapen mellan 2010 och 2024. Rwanda, Uganda, Burundi och Kenya stod för de flesta händelserna, medan Tanzania och Sydsudan rapporterade få. Fyrtiofyra händelser drabbade enbart djur, sjutton enbart människor och fyra båda. Rapporterna kulminerade i maj och juni och sjönk sedan till noll till två per månad från oktober till december. Toppåret var 2018 med 30 händelser, vilket författarna kopplar till regn som översvämmade mygghabitat efter en långvarig torka. Hotspots inkluderade Ngozi-distriktet i Burundi och Ngoma-distriktet i Rwanda. Kontroll av djurförflyttningar förekom i 17 händelser och vaccinationskampanjer i 14.

Myggors och djurs smittocykler

Myggor gör mer än att bita människor. Aedes-arter sprider viruset bland djur, och deras ägg kan bära infektionen genom torra perioder, så en hjord kan exponeras kort efter att vattnet återvänder. Culex-arter överför också viruset bland djur och till människor. Europeiska centrumet för förebyggande och kontroll av sjukdomar konstaterar att Culex pipiens, en mygga som är utbredd i Europa, har visat hög vektorkompetens för viruset i laboratoriestudier, vilket innebär att den effektivt kan ta upp och föra vidare infektionen. Det fyndet betyder inte att europeiska utbrott är sannolika. Det betyder att kompetenta myggor finns långt bortom de nuvarande utbrottszonerna, så veterinär och folkhälsomässig övervakning förtjänar fortsatt investering. Bekämpningsinsatser som dokumenterats i den östafrikanska översikten omfattade restriktioner för djurförflyttningar och vaccinationskampanjer, vilket visar att samordnade veterinära åtgärder fortfarande är centrala för utbrottsrespons.

Att skydda människor och djur

Praktiskt skydd börjar med djuren. Världshälsoorganisationen rekommenderar rutinmässig vaccination av boskap före utbrott och konstaterar att långsiktiga vaccinationsprogram för djur kan förebygga dem. Personer som hanterar sjuka djur, bistår vid förlossningar eller slaktar bör bära skyddsutrustning och undvika färskt blod, rå mjölk och rå djurvävnad. Att förebygga myggbett är också klokt, med hela myggnät, långa kläder och godkända repellenter som används korrekt. Vid utbrottet i Mauretanien och Senegal 2025 rekommenderade Världshälsoorganisationen inga rese- eller handelsrestriktioner, vilket är standard när risken är lokalt begränsad. Det finns inget kommersiellt vaccin för människor. Det finns ett inaktiverat vaccin för människor men det är inte godkänt eller kommersiellt tillgängligt. Att vaccinera idisslare är därför fortfarande det föredragna sättet att skydda människor i endemiska områden.

Sources

Den här artikeln ger allmän information, inte medicinsk rådgivning. Fråga en läkare eller ett apotek om din egen hälsa.