Malaria utrotades i hela Europa, men flera arter av Anophelesmyggor finns fortfarande kvar. Den här artikeln förklarar vilka arter som spelar roll, varför importerade fall sällan leder till lokal spridning och hur klimatförändringarna kan förändra bilden.
Malaria i Europa i dag
Malaria orsakas av parasiter av släktet Plasmodium. Sex arter infekterar människor: P. falciparum, P. vivax, P. ovale wallikeri, P. ovale curtisi, P. malariae och P. knowlesi. Infekterade honor av Anopheles-myggor överför parasiten. Runt 60 till 100 anofelina arter världen över kan bära malaria (ECDC). Andra vägar finns men är sällsynta: blodtransfusion, organtransplantation, delning av injektionsverktyg och medfödd infektion. Symtom är bland annat feber och influensaliknande tecken som frossa, huvudvärk, muskelvärk och illamående. Svår sjukdom kan ge cerebral malaria, njursvikt och bestående neurologiska problem. Nästan alla fall som rapporteras av EU- och EES-länder är importerade, så malaria är främst en rese-medicinsk fråga. Några lokalt förvärvade fall dyker upp varje år, inklusive introducerade fall som upptäckts sedan 2009. Franska Guyana är fortfarande endemiskt.
Varför Europa inte är malariamässigt fritt enbart utifrån geografi
Under 1900-talet utrotades malaria från många tempererade regioner, däribland hela Europa. Parasiterna försvann inte därför att myggorna försvann. Fyra Anopheles-arter anges som historiskt viktiga europeiska vektorer: Anopheles atroparvus, Anopheles labranchiae, Anopheles sacharovi och Anopheles plumbeus. Dessa arter är fortfarande vitt utbredda över kontinenten, eller misstänks ha bidragit till tidigare smittspridning. Den historien spelar roll eftersom en kompetent vektor plus en importerad infektion i princip kan ge ett lokalt fall. Europeiska centrumet för förebyggande och kontroll av sjukdomar bedömer att den nuvarande risken är relativt liten där hälso- och sjukvården snabbt kan upptäcka och behandla malaria. Klimatförändringarna skulle kunna möjliggöra återkomst, men fungerande övervakning och klinisk vård väger tyngre än temperaturen i sig.
Anopheles atroparvus, överlevaren vid kusten
Anopheles atroparvus förekommer från sydöstra Sverige till Portugal längs Atlantkusten och runt Östersjön och Medelhavet. Den rapporteras från fler än tjugo europeiska länder men saknas i södra Italien och Grekland (ECDC). Den anses vara den vanligaste och mest talrika myggan i Portugal. Honor övervintrar i stall eller bostäder, även om portugisiska populationer har en kortare vinterdiapaus och är aktiva under vintern. Arten kan flyga minst tre kilometer (ECDC). Larverna föredrar bräckt, solbelyst vatten rikt på trådformiga alger eller flytande vegetation, men använder också sötvattenkanaler, diken, risfält och vattensamlingar. Den är i allmänhet zoofil men biter ändå människor villigt. År 1943 kopplades den till över 340 000 fall i Spanien (ECDC).
En refraktär vektor med begränsningar
Anopheles atroparvus låg bakom vintermalaria i Storbritannien och i kustområden i Nederländerna och Tyskland i början av 1900-talet. Spanien certifierades som fritt från malaria 1963 (ECDC). Trots detta är arten refraktär mot tropiska stammar av Plasmodium falciparum. Laboratorieinfektion lyckades bara en gång, med stam NF54, med 13,5 procents infektionsprevalens och i genomsnitt 14 oocystor per infekterad hona (ECDC). Detta har betydelse för riskbedömningen. Myggan kan fungera som brygga när en importerad infektion når en region där den förekommer, men sannolikheten för vidare spridning är låg. Ett enskilt importerat fall är därför en folkhälsohändelse som är värd att utreda, inte en signal om att endemisk malaria är tillbaka.
Anopheles plumbeus och konstgjorda yngelplatser
Anopheles plumbeus förekommer i hela Europa, Kaukasien, Mellanöstern, Iran, Irak och Nordafrika och finns i nästan alla europeiska länder. Den häckar klassiskt i vattenfyllda trädhål med hög salthalt och låg syrehalt i bok, björk, ek och alm. Den utvecklas också i konstgjorda behållare som däck, regnvattentunnor och gravvaser, i dagvattenbrunnar och septiktankar samt i övergivna gödseltankar och ostädade stall med trasigt tak. Den är en känd ihärdig människobitare, mest aktiv i skymningen och gryningen, men vissa populationer biter kraftigt i dagsljus och visar stark preferens för människa. Misstänkt inblandning finns dokumenterad i två lokalt smittade fall i London, två i Tyskland och fall bland skogsarbetare i Kroatien (ECDC).
En effektiv smittbärare nära människor
Laboratorieinfektion av Anopheles plumbeus-honor från Schweiz med en tropisk stam av Plasmodium falciparum nådde 94 procents infektiositet. Arten beskrivs som en effektiv bärare av eurasiska stammar av Plasmodium vivax och tropiska stammar av Plasmodium falciparum. Den bedöms fortfarande vara av mindre betydelse för överföringen på grund av sin ekologi, men dess anpassning till urbana häckningsplatser väcker växande oro. Schaffner och kollegor rapporterade i Malaria Journal 2012 landningsfrekvenser i Alsace på upp till 365 individer på 15 minuter. I experimentella infektioner med 293 viltinfångade honor varierade förekomsten av sporozoitinfektion från 31 till 88 procent, liknande Anopheles gambiae med 67 till 97 procent, även om oocystbelastningen var lägre. De drog slutsatsen att arten kan öka överföringsrisken betydligt.
Klimatförändringar och vad övervakningen måste bevaka
Elke Hertig modellerade 2019 i Parasites and Vectors sex dominerande Anopheles-vektorer under framtida klimatförändringar. Under nuvarande förhållanden förekommer Anopheles atroparvus i 38 procent av studieområdet och Anopheles messeae i 65,4 procent. Prognoserna pekar på en nordlig spridning av vektorerna, medan förekomsten i delar av Medelhavsområdet kan minska när nederbörden faller. Vektorstabiliteten visar de största ökningarna i södra och sydöstra Europa, med Spanien, södra Frankrike, Italien, Grekland, Bulgarien, Rumänien samt södra Ukraina och Ryssland nämnda. Hertig betonar att befolkningsökning, urbanisering, migration och ekonomisk utveckling måste ingå i framtida riskbedömningar. Eliminering av malaria beror till stor del på hälsovårdens infrastruktur och socioekonomiska förhållanden, inte enbart på klimatet. Hertig rapporterar också att klimatet ensamt inte kan avgöra malariarisken, eftersom elimineringen beror på hälsovårdens infrastruktur och socioekonomiska förhållanden som avgör hur snabbt importerade infektioner upptäcks och behandlas i varje land.
Sources
- Europeiska centrumet för förebyggande och kontroll av sjukdomar: sjukdomsinformation om malaria, där det anges att omkring 60 till 100 anofelesarter i världen kan överföra malaria
- Europeiska centrumet för förebyggande och kontroll av sjukdomar: Anopheles atroparvus, faktablad för experter, med uppgift om en förmodad flygsträcka på minst tre kilometer, dess dokumenterade utbredning i mer än tjugo europeiska länder och dess frånvaro i södra Italien och Grekland, dess ansvar för över 340 000 fall i Spanien 1943, WHO-certifierad malariautrotning i Spanien 1963 samt den enda lyckade laboratorieinfektionen med stammen NF54 vid 13,5 procents prevalens och i genomsnitt 14 oocystor per infekterad hona
- Europeiska centrumet för förebyggande och kontroll av sjukdomar: Anopheles plumbeus, faktablad för experter, som redovisar misstänkt inblandning i två lokalt smittade malarialfall i London, två fall i Tyskland och fall bland skogsarbetare i Kroatien
- Malaria Journal: Anopheles plumbeus (Diptera: Culicidae) i Europa: bara en irriterande mygga eller en potentiell malariabärare?
- Parasites and Vectors: Utbredning av Anopheles-vektorer och potentiell stabilitet i malariatransmission i Europa och Medelhavsområdet under framtida klimatförändringar